textmedord

Vilken lördag!
Det började på IKEA med Dellie och Karin. Käka mat, köpte julgrejer och handlade på Maxi med en alldeles för stor och klumpig kundvagn! Men julsaker blev köpta och julstämningen höjdes. Sedan bar det av med bussen hem, skjutsa mamma o pappa till Berg. När jag kom hem bytte jag om, stack till Pelle och för-förfestade med guitar hero. Pepp som fan! Guitar hero till förfest var en av de bättre idéerna! När peppen hade ökat, stack vi till lambohov centrum, träffa åtvidsfolket, drog till någon lägenhet vars ägare jag inte har en aning om vem det var. Med åtvidsfolk kan det inte bli mycket mer pepp än vad som var där! Skulle åka in till stan för att träffa Joel, men missa bussen så sprang tillbaka till lägenheten, shottade, stack ut till bussen igen. Bussresan bestod bara av skratt och garv, det kan ha varit något telefonsamtal också.
När vi stod i kön till plaza påpekade Pelle att hon var kissnödig, jag instämde och vakten svarade med "Ja, det är ju något jag vill veta". Haha! Inne på Plaza träffade vi Anna och hennes kompisar, Andy kom efter en stund och sedan fortsatte kvällen med dans, dans och shots! Hallon + lakrits, ett självklart val i framtiden!
Pelle träffade en gammal klasskompis som kom med den värsta raggningsrepliken : "Kommer du ihåg när vi var ihop i sexårs? Saknar du inte de tidena ibland?". Haha, den repliken ger dig inte en chans killen! Det var ju för över tio år sen!
What a night! Och så många minnen som är kvar från kvällen! Även ett rivsår på armen som jag inte vet var det kommer ifrån.

Fredagen innebar spelning på L'orient med John Stridh! Och dem var SÅ bra! Och grebofolket var galna! Ena stunden står de och hoppar till John Stridh, Och sedan går vi till jesusbussen och duggar kristen julmusik! Haha, jag har bevis Andy! Men allt började med bilfärd till Grebo. Det var inte lätt att hitta hem till Andy! Så himla många gator! Men till slut kom vi fram. Andy bor i ett stort hus. Sedan vidare till Andys kompis till förfesten, och efter peppning med JS-låtar åker vi in till stan. Biljettmaskinen för parkering var alldeles för komplicerad för mig, men vi kom överens efter ett tag. Spelningen var som sagt asbra! Jag tror att vi lyckades förvärva Pelle till John Stridh-dyrkan!

Söndagen har mestadels spenderats i min säng. Pelle slagga hos mig, vilket var väldigt mysigt. Låg o snacka hela dan idag och bara klagade på vår lilla bakfylla. Vaknade kvart i 12, låg kvar en timme o slöa, käka frukost, gick o la oss igen:) Vid 5-tiden gick Pelle hem. Och sedan har resten av dagen spenderats vid tv:n, det är ju seriesöndag idag!

Vilken underbar helg!

Bakishumör + Damien Rice = inte toppenhumör.
Nej, denna dag känns bara tråkig. Läxan ligger bredvid och glor på mig.  Den undrar när jag ska börja med den. Men jag orkar inte börja med den, den är så tråkig! Läxan får blickar tillbaka från mig. De säger att läxan får allt vänta några timmar till.
   Ord ekar i mitt huvud. Ord som jag inte vet vad dem betyder. De sas en gång och kanske att de menades då, men nu känns de bara som ett tidsfördriv. Det känns som om jag blivit lurad. Personen gav mig något, som den sedan tog tillbaka. Jag var dum som hoppades på för mycket, som alltid annars. Det är väl vad allt handlar om; förhoppningar och besvikelser. Jag har lärt mig att inte ha för stora förhoppningar, det leder bara till besvikelse. Men ändå byggs de upp, och jag blir kvar med besvikelsen. Man skulle kanske ställa sig likgiltig till allt. Inget att hoppas på, längta till, eller tråna efter. Men jag tror inte att likgiltighet är lösningen. Då har man inget att se fram emot, och vad ska då driva en genom dagarna? Då skulle man ju lika gärna göra ingenting.  Det behövs kanske förväntningar för att kunna se framåt, men man får inte be om för mycket. Hoppas på, men inte be om.

Svammel?

Här sitter jag mitt i all Backyard Babies-musik och äter zoo-apor :) .

Håret håller på att torka, sedan väntar omklädning och sminkning. Ikväll är det ju Party!
Brokind, 28 minuter med buss 540, 20,80 kr med värdekort.
En timme kvar.

För att jag vill liva upp kvällen lite.

   Igår åkte jag förbi och hämtade min halsduk som jag inte fått tillbaka efter ett halvår! Det var trevligt att träffa Maria och Thomas igen. Egentligen behöver jag inte halsduken, jag använder den ju knappt ändå. Men det är skönt att veta att den inte är kvar på orregatan! Det som känns bäst ändå är att inte ha någonting kvar alls med honom att göra! Jag behöver aldrig mer prata med honom, för nu finns ingenting kvar att hämta hos varann.
  Äntligen har jag fått tillbaka halsduken!

För jag har fortfarande inte gått och lagt mig

Jag sitter och väntar på min syster som inte är klar än. Vi ska till stan o shoppa. Systern åker hem till sig ikväll och lämnar mig här ensam i huset. Jag kanske borde göra mig iordning jag också. Annars måste ju hon sitta och vänta å mig! Hade fint!

Jag kom inte in på platens. Jag var för ung. Jag kom in på plaza. Vi dansade gärnet. Vi träffade gamla kompisar. Det var roligt!. Jag träffade nya kompisar. Det var roligt!
Kvällen var najs :D

Jag har en låt på hjärnan:

"A donkey named Ior is his friend
And Kanga and little Roo
Theres Rabbit and Piglet
Then theres Owl
But nost of all Winnie the Pooh

Winnie the Pooh
Winnie the Pooh
Chubby little cubby all stuffed with fluff
He's winnie the pooh
Winnie the Pooh
Willy nilly silly old bear"

Bara så ni vet.

På fredag ska jag till Platens bar och jag är aspepp!! :D

Det var två spökrundor. Den första var i skogen utanför stallet. Jag och en tjej som heter Julia skulle vara på första passet och skrämmas. Det lyckades inte så bra. Barnen skrattade åt oss. Sedan sprang vi vidare in i skogen för att skrämma dem igen, det var inte heller det mest lyckade. Och det var kallt. Och barren stack mig i ansiktet. Första rundan var inte så lyckad för min del, men de andra spökena lyckades skrämma de små barnen!
Barnen kom tillbaka till deras uppehållsrum och vi spöken gömde oss i köket. Så var det dags för andra rundan. Den gick runt stallbyggnaderna och denna gång var Julia och jag på första passet igen. Men när vi står och väntar på att barnen ska komma hör vi att någon annan skrämmer dem. Skumt, men kom på sen att två av de yngre spökena var lite mörkrädda och hade väl bytt plats så det inte behövde stå på det "läskiga" stället. Men så kom barnen. Julia o jag väntade på dem bakom ett hörn på ridhuset. Vi hoppade fram. Haha, vi skrämde dem ordentligt då! Men jag tänkte skrämma dem lite extra så jag började gå nära dem och följa efter dem när de gick, barnen sa "vill inte" men ska man skrämmas så ska man tänkte jag. Men så drar Julia i min arm och jag går bort. Då berättar hon att det är en kod för att vi ska sluta skrämma dem. Stackars barn! Jag kände mig elak och hade dåligt samvete. Barnen var ju trots allt bara runt tio års ålder. Vi gick vidare till vår nästa station vi skulle skrämma barnen. Denna gång skulle vi stå vid hagen där vi tidigare hört historier om en man som varit där. Mannen ska egentligen inte vara där, han har ingenting där att göra och när han sett stallflickor åka förbi hade han sprungit iväg. När jag stod där i hagen sen, precis vid stänglset, men ändå i hagen; det var enda gången på kvällen jag var mörkrädd.
Vi lyckades skrämma barnen till slut. Vi lyckades till och med att skrämma ledarna som gick med dem!
Sedan åkte vi från stallet och lämnade de uppskrämda barnen och de två mörkrädda ledarna.