textmedord

Bakishumör + Damien Rice = inte toppenhumör.
Nej, denna dag känns bara tråkig. Läxan ligger bredvid och glor på mig.  Den undrar när jag ska börja med den. Men jag orkar inte börja med den, den är så tråkig! Läxan får blickar tillbaka från mig. De säger att läxan får allt vänta några timmar till.
   Ord ekar i mitt huvud. Ord som jag inte vet vad dem betyder. De sas en gång och kanske att de menades då, men nu känns de bara som ett tidsfördriv. Det känns som om jag blivit lurad. Personen gav mig något, som den sedan tog tillbaka. Jag var dum som hoppades på för mycket, som alltid annars. Det är väl vad allt handlar om; förhoppningar och besvikelser. Jag har lärt mig att inte ha för stora förhoppningar, det leder bara till besvikelse. Men ändå byggs de upp, och jag blir kvar med besvikelsen. Man skulle kanske ställa sig likgiltig till allt. Inget att hoppas på, längta till, eller tråna efter. Men jag tror inte att likgiltighet är lösningen. Då har man inget att se fram emot, och vad ska då driva en genom dagarna? Då skulle man ju lika gärna göra ingenting.  Det behövs kanske förväntningar för att kunna se framåt, men man får inte be om för mycket. Hoppas på, men inte be om.

Svammel?