textmedord

Det var två spökrundor. Den första var i skogen utanför stallet. Jag och en tjej som heter Julia skulle vara på första passet och skrämmas. Det lyckades inte så bra. Barnen skrattade åt oss. Sedan sprang vi vidare in i skogen för att skrämma dem igen, det var inte heller det mest lyckade. Och det var kallt. Och barren stack mig i ansiktet. Första rundan var inte så lyckad för min del, men de andra spökena lyckades skrämma de små barnen!
Barnen kom tillbaka till deras uppehållsrum och vi spöken gömde oss i köket. Så var det dags för andra rundan. Den gick runt stallbyggnaderna och denna gång var Julia och jag på första passet igen. Men när vi står och väntar på att barnen ska komma hör vi att någon annan skrämmer dem. Skumt, men kom på sen att två av de yngre spökena var lite mörkrädda och hade väl bytt plats så det inte behövde stå på det "läskiga" stället. Men så kom barnen. Julia o jag väntade på dem bakom ett hörn på ridhuset. Vi hoppade fram. Haha, vi skrämde dem ordentligt då! Men jag tänkte skrämma dem lite extra så jag började gå nära dem och följa efter dem när de gick, barnen sa "vill inte" men ska man skrämmas så ska man tänkte jag. Men så drar Julia i min arm och jag går bort. Då berättar hon att det är en kod för att vi ska sluta skrämma dem. Stackars barn! Jag kände mig elak och hade dåligt samvete. Barnen var ju trots allt bara runt tio års ålder. Vi gick vidare till vår nästa station vi skulle skrämma barnen. Denna gång skulle vi stå vid hagen där vi tidigare hört historier om en man som varit där. Mannen ska egentligen inte vara där, han har ingenting där att göra och när han sett stallflickor åka förbi hade han sprungit iväg. När jag stod där i hagen sen, precis vid stänglset, men ändå i hagen; det var enda gången på kvällen jag var mörkrädd.
Vi lyckades skrämma barnen till slut. Vi lyckades till och med att skrämma ledarna som gick med dem!
Sedan åkte vi från stallet och lämnade de uppskrämda barnen och de två mörkrädda ledarna.