textmedord

Sofia berättade nyss att hon läst denna dikt och tänkt på mig. Det var något alldeles jättefint gjort :)


Ett litet hjärta står ensamt och gråter.

Sårat många gånger, men ändå det förlåter.

Sliter i det gör många, de bara tar och tar.

Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar.

Lurat av många, de leker med det lätt.

Men aldrig att någon vill behålla det på något konstigt sätt.

Varför vara med i leken, när man inte reglerna kan?

Varför tro på den kärleken, som sägs vara sann?

Varför leka med andras hjärtan när man har var sitt?

Varför är detta lilla ensamma hjärta just mitt?