Sprack
Jag ville gärna leva kvar i min lilla bubbla ett tag. Det var så fint där.
Men det är dags att ta tag i livet igen. Det är dags att ännu en gång söka jobb. Usch, att söka jobb kan vara något av det mest förnedrande jag vet. Jag känner mig så desperat och sårbar när man ska framställa sig själv som en stark, självsäker människa. Men egentligen vill man gå ner på knä o bönfalla dem att anställa mig! Jo det känns faktiskt lite som så. Bakom allt med cv och personligt brev så är det bara ett desperat försök att bli accepterad som en bra medarbetare. NU är jag så lyckligt lottad att jag redan har ett väldigt bra jobb. Jag trivs där. Men det lilla jobb jag har där räcker inte för mig. Jag kommer knappt kunna försörja mig själv för att jag jobbar så pass lite nu.
Nej usch.
