textmedord

Jag höll på att stänga cafét. Jag skulle lägga tillbaka besticken på deras platser när jag kände att nåt var inte riktigt rätt, det gjorde ont på något sätt. Jag lutad emig mot bänken och undrade vad det var som hände. Nånting bara dock upp. Men kom på att jag kan ju inte stå där som ett fån. Så jag gick in i köket och satte mig ner på huk. Och då kom det. Det slog till, som något jag väntat på men aldrig nått fram till. Jag satt där på golvet i köket och grät. Och det slutade inte.

Men ni känner ju mig. Inte ska jag sitta där på arbetstid o tjuta, patetiskt. Upp med mig och fortsätta som ingenting.