textmedord

Det gör så jävla ont. Kan inte titta åt sidan utan att det ska göra ont. Jag kan inte gapa, svälja, tugga och knappt prata. Enda gången det inte gör ont är när jag bara andas, genom näsan.
Jag hade hoppats att det skulle bli bättre över natten, jag käkar ändå en hel del tabletter men ingenting känns bättre. Igår käkade jag 11 tabletter, idag kommer det bli lika mycket. Och jag kommer fortsätta äta så mycket tabletter, varje dag i nästan 10 dagar. Det känns så konstigt mycket.
   Vill bara sova bort dagarna så att det går över fortare.

Jag försöker så gott jag kan hålla kvar kontakten med alla. Det finns inte nån jag vill förlora. Och det är svårt att hinna med när jobbet tar upp så mycket tid. Och folk har sagt åt mig att ta ledigt, men det är så svårt. För jag vet att det inte är lätt att få tag i folk nu som kan jobba. Jag mår inte bra, men jag mår så mycket bättre. Att något så litet kunde göra så mycket. Jag tror jag börjar bli sjuk, men det har jag verkligen inte tid med. Jag ahr bränt mig på handen idag, men jag kom ihåg att vattna blommorna. Det är snart läggdags för att orka gå upp och jobba igen.

Jag undrar varför jag gjorde så mot mig själv. Precis när jag valde att titta så ångrade jag mig. Jag kände den där obehagskänslan igen. Tror det är lite saknad i den. Saknad av något, inte någon.

Jag höll på att stänga cafét. Jag skulle lägga tillbaka besticken på deras platser när jag kände att nåt var inte riktigt rätt, det gjorde ont på något sätt. Jag lutad emig mot bänken och undrade vad det var som hände. Nånting bara dock upp. Men kom på att jag kan ju inte stå där som ett fån. Så jag gick in i köket och satte mig ner på huk. Och då kom det. Det slog till, som något jag väntat på men aldrig nått fram till. Jag satt där på golvet i köket och grät. Och det slutade inte.

Men ni känner ju mig. Inte ska jag sitta där på arbetstid o tjuta, patetiskt. Upp med mig och fortsätta som ingenting.