textmedord

Idag var jag på "blindträff". Jag träffade en kille som kanske skulle dansa bal med mig. Jag var inte alls särskilt nervös innan, tänkte att det var hur lugnt som helst. Men ju mer av dagen som gick blev jag mer nervös. Jag hade ingen aning om vem killen var! Jag visste inte hur han såg. Tänk om jag hade behövt fråga flera killar om de var han jag sökte. Det hade varit pinsamt. Som tur var stod denne kille jag skulle träffa på plats, i tid. Och ingen annan i närheten såg ut att vänta på någon. Jag gick fram, frågade om det var han jag skulle möta, det var det. Phu. 
   Jag har hört talas om blindträffar förut. Men aldrig vara med om en själv. Hur vågar människor möta varandra sådär om man inte har någon aning om vem den andre är!? Tänk om man absolut inte funkar ihop, skulle man våga då att säga "Nej nu står inte jag ut med dig längre, hej då", eller skulle man sitta kvar och genomlida hela träffen med någon man verkligen inte trivs med? Om jag var på en sådan träff hoppas jag att jag har mod nog att säga tack och hej.

Min "blindträff" var inte en sådan träff att man ville resa sig och säga "tack och hej". Det var såklart lite stelt, men vi fick igång ett par riktiga konversationer. Ibland var det sådär pinsmat tyst och man bara satt och tittade på de andre, och jag kände pressen att behöva säga något. Men jag log och skrattade till lite nervöst, drack en klunk te och hopppades på att han skulle säga något. Det gjorde han ibland. Tack och lov att det fanns te att dricka under tiden! Jag blir så nervös att bara sitta och titta på dena ndre, och att titta bort med blicken för ofta tycker jag är oartigt. Då var det skönt att kunna lyfta koppen och dricka lite. Det var värre när teet hade kallnat och man inte kunde dricka det. Då lekte jag med koppen lite istället.
Och självklart ska jag skämma ut mig! Jag hade lite svårt att sitta still hela tiden så jag ändrade ställning med mina ben väldigt ofta. Och en gång när jag skulle korsa benen så råkade jag sparka till killen på knät! Han sa att det var lugnt i alla fall (men vad annat skulle han säga?). Det var jobbigt, det lysta ju om mig: "hej, jag kan inte sitta still och koordinera mina ben". Jag glömde det snabbt sen och fortsatte med den delvis, halvt pinsamma konversationen.
Vi satt inne på cafét i ungefär 2,5 timme och pratade. Det var ganska duktigt gjort tycker jag, att kunna prata så länge med en människa man aldrig träffat tidigare. Till slut var det tomt på folk, det var bara han och jag kvar. Jag blev lite orolig över att de redan stängt, så vi bestämde oss för att gå. Vi hade följe till resecentrum, hans tåg stod på stationen så det blev ett snabbt hej då och så gick han.

Jag har en balpartner nu.